 |
PREMIUM Som en attack jag inte hinner att hantera – så känns min adhd ibland. Detta berättar huvudkaraktären Adrian i den uppmärksammade och fartfyllda ungdomsromanen ”Adde Adhd” som är skriven av författaren och illustratören Eva Edberg. Special Nest har intervjuat henne.
I början av den träffande och humoristiska ungdomsromanen Adde Adhd får läsaren följa med Adde till kuratorn. Han brukar få komma dit när han har sagt för många f-ord i klassrummet. Mamma hämtar honom i vanlig ordning, och rektorn är dessutom på plats för att prata om diagnosen – ”att få diagnosen var ingen match, det var som att få det där första simmärket utan att ha lärt sig simma”, enligt Adde. De vuxna pratar också om att han nu, i och med diagnosen, kan få stöd i form av en egen assistent. "Det är bra för då kan assistenten göra mina läxor", tänker Adde.
Special Nest ringde upp författaren och illustratören Eva Edberg som har skrivit boken där läsaren får hänga med Adde när han söker sin identitet med en diagnos – på skolan där han ofta blir missförstådd, i hemmet där pappan inte längre är kvar och på tennisplanen där Adde trivs allra bäst: ”jag förstår hur bollen fungerar”.
– En intressant sak är att Adde accepterar sin adhd medan mamman är lite mer tveksam – hon ser behovet av diagnoser men tycker å andra sidan att alla ska accepteras som de är och att det finns risk att människor delas upp efter vilka diagnoser som de har. I boken blir det tydligt också att Adde inte riktigt har funnit en plats för sitt impulsdrivna beteende. Det är stressande för honom, men han hittar ändå sina egna vägar framåt hela tiden, säger Eva Edberg i telefon till Special Nest.
Även om det inte finns någon npf-diagnos i Eva Edbergs familj, som består av hennes man och tre barn, saknar hon inte erfarenhet av npf. Hennes uppväxt påverkades i grunden av att närstående hade diagnoser, och Eva Edberg har även släktingar med adhd som testläste boken före publicering. Under arbetet med ungdomsromanen har hon lutat sig mot sina egna iakttagelser och upplevelser: den fiktiva huvudkaraktären Adde, som egentligen heter Adrian, bygger på människor som hon har mött under livet.
– Även om jag inte har någon diagnos kan jag känna igen mig i Adde. Han blir inte förstådd, han eller snarare adhd:n ses som ett problem som de vuxna samlas kring och försöker lösa, säger hon.
Växte upp i fosterfamilj
Eva Edberg, som är född 1973 och som är uppvuxen i Västervik, familjehemsplacerades som fyraåring. Hos fosterfamiljen bodde hon tills hon var sexton. Anledningen till att Eva Edberg placerades i fosterfamilj var att hennes pappa hade missbruksproblem och mamman psykiska problem. Erfarenheterna som fosterbarn använde hon sig av när hon skrev den hyllade barn- och ungdomsromanen Det ordnar sig det ordnar sig, som släpptes 2016. Det är en drabbande berättelse om nioåriga Klaras tillvaro som fosterbarn. Klara sover över i socialtantens gästsäng medan hon väntar på att pappas spritfest ska ta slut – men den tar inte slut. Klara försöker också rädda sin mamma, som befinner sig på ett sjukhus för psykiskt trötta. Eva Edberg vill med boken visa på hur tillvaron kan se ut för ett fosterbarn – ett ämne som alltför sällan brukar utforskas och gestaltas i bokform.
– Det är en viktig och spännande bok som kan ge omgivningen – till exempel någons kompisar eller andra närstående – en inblick i hur det är att växa upp som fosterbarn, säger Eva Edberg.
Sporadisk kontakt med mamman
Ovisshet. Det är ett ord som kärnfullt beskriver Klaras situation i boken. Och det är också ett ord som beskriver Eva Edbergs egen uppväxt. Även om hon bodde hos samma fosterfamilj hela tiden upplevde hon otrygghet.
– Det är stor skillnad på att adopteras och att familjehemsplaceras. När man bor i ett familjehem har man en förväntan om att få komma hem till sina biologiska föräldrar igen. De vuxna i ett familjehem gör ett betalt jobb för att ta hand om barnet, medan ett adopterat barn har andra juridiska rättigheter. Det gör jätteskillnad i anknytningsprocessen för alla inblandade, säger hon och fortsätter:
– Det blir väldigt speciellt när man lever en dag i taget som barn. Som liten brydde jag mig inte om att min riktiga pappa hade drog- och alkoholproblem eller att min mamma hade psykiska problem. De lämnade mig och jag tvingades att anpassa mig för att överleva. Men anpassningen var lite som på en nåder eftersom jag aldrig var riktigt säker på att jag skulle få vara kvar i det nya hemmet.
Det har blivit ytterligare två barnböcker om Klara – Klara räddar pappa med korvmackan och Klara rädd för mamma med ryggsäcken. Att Eva Edbergs fjärde och senaste bok, Adde Adhd, handlar om en ung pojkes tillvaro med adhd är inte särskilt konstigt. Hennes biologiska mamma, som är 70 år idag och som Eva Edberg har viss kontakt med, är bland annat diagnostiserad med Aspergers syndrom.
– Min mamma hade olika diagnoser, men på den tiden kallades man istället för ”psykiskt sjuk”. Min mamma och jag hade bara sporadisk kontakt när jag var liten och jag visste inte vad någon av hennes diagnoser betydde, utan tyckte nog bara att de lät lite främmande och läskiga, säger hon och fortsätter:
– I början på 00-talet, när fler barn diagnostiserades med adhd, började jag bli mer nyfiken på vad dessa diagnoser betyder. Då fick jag en idé om att någon gång skriva en bok om detta.
Diskussionsunderlag
Eva Edbergs förhoppning är att Adde Adhd ska bidra till igenkänning hos läsaren.
– Precis som att jag som fosterbarn kan känna släktskap med andra fosterbarn hoppas jag att läsarna kan känna släktskap med Adde, oavsett om man har adhd eller inte, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att en sådan här bok har flera bottnar och kan tilltala en på olika sätt beroende på var man befinner sig. Boken kan förhoppningsvis ge lite svar på frågor som läsaren har just där och då.
Adde Adhd har – precis som böckerna om Klara – fått positiva recensioner. Eva Edberg berättar att ungdomsromanen bland annat används av skolor som diskussionsunderlag om adhd och hon brukar själv göra återkommande författarbesök på skolor, till exempel inom ramarna för Kulturrådets projekt Skapande skola.
– När jag är ute och möter klasser är det alltid någon elev som öppnar upp och vill berätta om sin adhd. Jag känner en stolthet över att boken har fått ett så fint mottagande, säger hon.
I framtiden kan det bli aktuellt med fler ungdomsböcker om npf, till exempel om autism.
– Jag har många idéer och jag brinner för berättelser i olika former, både text och bild.
Npf hos familjehemsplacerade barn
Riksförbundet Attentions pågående projekt Ung Dialog, som Special Nest har skrivit om tidigare, har som mål att öka inflytandet och förbättra livskvaliteten för barn och unga med npf som är placerade i familjehem eller HVB-hem. Bakgrunden till projektet är just att barn och unga med npf är överrepresenterade bland placerade barn. Detta mönster är någonting som Eva Edberg känner igen.
– Det är något som jag har märkt när jag kom med böckerna om Klara, säger hon och fortsätter:
– Jag har ingen statistik men det verkar vara vanligt att familjehemsplacerade barn har en diagnos, eller att deras föräldrar har en outredd sådan som hänger ihop med missbruk, till exempel att man självmedicinerar. Detta är viktigt att uppmärksamma.
Text: Tomas Nilsson
14 april 2021
specialnest.se