Replik Riksdagens öppna utfrågning om ökad trygghet för placerade barn 1 oktober 2020, och tio exempel vad jag behövt som placerad i min uppväxt
Äntligen en samling
av krafttag med olika röster som lyfts fram i Riksdagen 1 okt när man har Öppen
utfrågning om ökad trygghet för placerade barn. Det ligger positivt driv i
samtalen och engagemang att vilja utveckla systemet och kan bli ett avstamp
till konkreta vardagsbehov.
När jag var
barn och var placerad visste jag vad jag ville bo, om någon hade frågat mig. Replik
på dagens utfrågning i riksdagen, och tio exempel på vad jag behövde som placerat
barn i familjehem:
1. Rummet: Skapa rum på barnets
premisser för hens delaktighet. Men vad är det? ”Många pratar om barnet, prata med barnet”, säger
Andreas Zheng Svensson på Knas Hemma och jag nickar. Att vara barn och med ett språk som man själva
väljer, när man själv vill (#12 BK) tänker jag är en förutsättning för ett
hållbart system. Kanske barnet vill berätta mitt i en fotbollsturnering för ungdomstränaren.
Kan ansvariga vuxna förflytta sig oftare och i system till dessa spelrum,
samtidigt som barn får fler mötesrum att bli sedda i och lyssnade på? Det ena kanske
inte utesluter det andra. Barnet behöver också få fler arenor att utforska och
utveckla fler av sina språk, ibland räcker inte orden till. Där kan de
estetiska lärprocesserna spela roll, som att rita och bildberätta, musiken,
dansen, idrotten osv. Det kan delvis bli enklare att avgöra barnets bästa (#3
BK) om barnet utvecklar flera språk än de verbala och vuxna lär sig använda den
dialogen också.
2. Tiden: Ett barn som nu utsätts för
ensamhet ska få ta del av syftet med placeringssystemet vi har i Sverige. Att
barnet har en storfamilj och ett nätverk för livet! Ge därför tid för
relationsbyggen. Varje relation är unik, tack och lov. Lojalitet till sina
föräldrar, jo, men det är ett enskilt barns pappa eller mamma vi pratar om och
ofta finns en längtan om att få en relation att bli bra utefter
förutsättningarna. Ge flexibelt fokus till barnets umgängen, efter hens enskilda
behov och önskemål. Ett fokus är biologiska släkten i kombination med den nya
släkten. Idag finns en ängslighet kring detta umgänge, eller inte ens stöd/system
för det. Riksdagsledmot Pernilla Stålhammar lyfter här en väsentlig fråga, att
konkret förankra stöd i systemet. Frågan besvaras av barnombudsmannen Elisabeth
Dahlin som nämner att det kanske behövs speciella domstolar nära delaktiga
barnet, där barnrättsperspektiv och barnkonventionen finns förankrat, med
profession i sakfrågan för att stödja varje enskilt barn. Jag tänker med detta
att det också behövs mer påtalad samverkan mellan alla stödpersoner, de som är
tillsatta som stöd för samtliga i ett familjehem, som handledare, socialens
tjänstemän, terapeuter, och andra organisationer som engagerar sig mfl, men
även de som naturligt finns i barnets vardag som kanske fritidspedagoger, lärare
och personal inom skolan, inom idrott/kultur i föreningslivet. Hur stärker man samverkan
kring barnets umgänge och nätverk?
3. Ovisshet: är förknippat med stress.
Det har flera av oss känt av med koppling till den rådande pandemin. Ovisshet
är otrygghet, och dagens utfrågning skulle handla om att trygga. Vi
samhällsmedborgare har fått ta del av information om covid19 i alla dess former
och kanaler. Man pratar i Riksdagens utfrågning om att ge barnet information om
sin placering. Jag tänker att jag som barn fick information om att jag var
placerad, men vad skulle jag göra av den? Information behövs men som barnet kan
hantera. Vad gäller för mig just nu, vad kan jag själv vara med och påverka?
Vad vet barnet självt vad hen vill utefter förutsättningarna? Var ska jag sova
i natt? Var får jag stanna om jag vill? Vem bryr sig, vem kan jag fråga? Här
har vi också flyktingar med ensamkommande barn som lever i ovisshet i Sverige och
många av dem är eller har varit placerade. Inget som märkvärt nämndes i
utfrågningen, men det lyftes mest generella sakfrågor som ingår i detta. Många
ord som ”stöd”, ”Barnets bästa”, ”delaktighet”. Jag använder också dessa ord, och
vill se vad de betyder för såväl den enskilda som för gruppen. Systemet kan
behöva allas inblandade konkreta förslag för förändring och jag fortsätter mitt
resonemang kring min erfarenhetsbaserade kunskap.
4. Jojjoplaceringar: förebygg dessa
omplaceringar. Endast en förflyttning kan vara omskakande nog för en människa. Ett
utarbetat nätverkande stöd i systemet kan förebygga detta men…
5. … varför ska man ens bli familjehem? Det
visar sig att familjehem vill och är som oftast en del av en andra chans. Lyssna
mer till familjehem som fungerar bra. Flera jag möter när jag föreläser känner
skam idag och mycket beror på fördomar och olyckliga placeringar. Det finns
också rädsla för att barnet de knyter an ska mistas på ett bedrövligt sätt. Rädda
för att placeringen innebär mer sorg än glädje. Vet heller inte hur de ska
orka. En del avbryter en placering för
att de säger att rätt stöd inte finns. Som exempel här vill jag ändå nämna att
när ett placerat barn som jag var en gång och bråkade, rymde osv, finns hopp. Det
kanske handlar om att våga spjärna emot de gränser som finns för att lära sig
flyga. Som vilken tonåring som helst. Här finns det fler personer barnet ska
bli självständig med. Familjehemmet och Biologiska hemmet. Om rätt stöd ges
till samtliga, går det orka då? Är det till och med roligt och enkelt? Hur gör
bra fungerande familjehem idag? Hur gör alla bra fungerande bonusfamiljer som
finns i Sverige?
6. Ta bort skam även från de biologiska
föräldrarna och ge stöd. Min erfarenhet är att de flesta vill jobba med sitt
ofta förekommande missbruk som kan vara en av konsekvenserna för placering. De
biologiska föräldrarna med släkt ger samhället tillit till det finaste som
finns för dem, deras barn. Är inte det något att känna stolthet inför?
7. Erfarenhet: Lär med hjälp av erfarenhet.
Knas Hemma har ambassadörer som berättar om sina olika och unika placeringar.
Här arbetar man dagligen för vad som gör en bra skillnad utefter viktig livskunskap.
Återigen, Knas Hemma säger bland annat ”Istället för att prata om barnen, prata med barnet”. Barnet vet, eller hjälp barnet att få komma på vad hen
vill. När jag var liten visste jag var jag ville bo, om någon hade frågat mig.
8. Utbildning: Alltid en pågående utbildning
i pågående process för samtliga inblandade i placeringen. Min uppfattning är hur
uppskattat och utvecklande det är när man exempelvis träffar andra familjehem
och byter erfarenhet och stöd i varandra. Allt från tips på matlådor till hur
olika familjer ser ut när det värsta och mest svårhanterliga händer. Jag
gästade Familjevårdstiftelsen i Göteborg som har ett intressant stödsystem för
samtliga inblandade. Samt deltagit i panelutbildningar i Stockholm Stad, där
biologiska barn, tidigare placerade samt familjehemsföräldrar har svarat på
frågor och givande samtal. Kalmar län lät samtliga tolv kommuner träffas under
en dag med föreläsning för att dela erfarenhet med varandra och nätverka.
9. Skolgången: Familjehemsplacerade får
statistiskt sätt sämre skolresultat, se exempelvis vad Skolforum eller andra
har för system som kan bli rikstäckande för att underlätta skolgången. Överlag
se över hur stöd och placeringar ska kunna fungera på samma sätt i landet.
10. Närhetsprincipen: kan placeringen ske
på samma ort som sin biologiska släkt för att underlätta umgänge, låta barnet gå
kvar i samma skola och ha kvar sitt sociala nätverk om det innebär ökad
trygghet. I de fall där man inte behöver agera tvärtom för barnets säkerhet.
Man pratar
om att lyfta perspektivet från biologiska föräldrarnas rättigheter till
barnrättsperspektivet. Jag tänker att man också behöver lyfta ansvaret från
barnet till systemet. Det kanske minskar stressen och ändå det som kanske minskar
medberoendet. Barnets bästa, vad är det? Jag tänker att om vi utgår från att
barnet vet sitt bästa själv, om vuxna lär sig lyssna till alla hens
uttrycksformer. Mitt sätt som placerad var bildspråket, och bråka - när jag
vågade. ”Bli bekväm med
att vara obekväm”, det är ett uttryck i sportvärlden för att individen på ett
positivt sätt ska våga ta steget att utvecklas. När jag föreläser brukar jag
ofta nämna att vara placerad innebär att man behöver bli ”Trygg med att vara
otrygg”. Det bästa med att vara författare till de autofiktiva barn- och
ungdomsböckerna om Klara som är placerad, är när fler börjar berätta sina
berättelser.
Eva Edberg
