Replik Riksdagens öppna utfrågning

 











Replik Riksdagens öppna utfrågning om ökad trygghet för placerade barn 1 oktober 2020, och tio exempel vad jag behövt som placerad i min uppväxt

Äntligen en samling av krafttag med olika röster som lyfts fram i Riksdagen 1 okt när man har Öppen utfrågning om ökad trygghet för placerade barn. Det ligger positivt driv i samtalen och engagemang att vilja utveckla systemet och kan bli ett avstamp till konkreta vardagsbehov.

När jag var barn och var placerad visste jag vad jag ville bo, om någon hade frågat mig. Replik på dagens utfrågning i riksdagen, och tio exempel på vad jag behövde som placerat barn i familjehem:

1. Rummet: Skapa rum på barnets premisser för hens delaktighet. Men vad är det? ”Många pratar om barnet, prata med barnet”, säger Andreas Zheng Svensson på Knas Hemma och jag nickar.  Att vara barn och med ett språk som man själva väljer, när man själv vill (#12 BK) tänker jag är en förutsättning för ett hållbart system. Kanske barnet vill berätta mitt i en fotbollsturnering för ungdomstränaren. Kan ansvariga vuxna förflytta sig oftare och i system till dessa spelrum, samtidigt som barn får fler mötesrum att bli sedda i och lyssnade på? Det ena kanske inte utesluter det andra. Barnet behöver också få fler arenor att utforska och utveckla fler av sina språk, ibland räcker inte orden till. Där kan de estetiska lärprocesserna spela roll, som att rita och bildberätta, musiken, dansen, idrotten osv. Det kan delvis bli enklare att avgöra barnets bästa (#3 BK) om barnet utvecklar flera språk än de verbala och vuxna lär sig använda den dialogen också.

2. Tiden: Ett barn som nu utsätts för ensamhet ska få ta del av syftet med placeringssystemet vi har i Sverige. Att barnet har en storfamilj och ett nätverk för livet! Ge därför tid för relationsbyggen. Varje relation är unik, tack och lov. Lojalitet till sina föräldrar, jo, men det är ett enskilt barns pappa eller mamma vi pratar om och ofta finns en längtan om att få en relation att bli bra utefter förutsättningarna. Ge flexibelt fokus till barnets umgängen, efter hens enskilda behov och önskemål. Ett fokus är biologiska släkten i kombination med den nya släkten. Idag finns en ängslighet kring detta umgänge, eller inte ens stöd/system för det. Riksdagsledmot Pernilla Stålhammar lyfter här en väsentlig fråga, att konkret förankra stöd i systemet. Frågan besvaras av barnombudsmannen Elisabeth Dahlin som nämner att det kanske behövs speciella domstolar nära delaktiga barnet, där barnrättsperspektiv och barnkonventionen finns förankrat, med profession i sakfrågan för att stödja varje enskilt barn. Jag tänker med detta att det också behövs mer påtalad samverkan mellan alla stödpersoner, de som är tillsatta som stöd för samtliga i ett familjehem, som handledare, socialens tjänstemän, terapeuter, och andra organisationer som engagerar sig mfl, men även de som naturligt finns i barnets vardag som kanske fritidspedagoger, lärare och personal inom skolan, inom idrott/kultur i föreningslivet. Hur stärker man samverkan kring barnets umgänge och nätverk?

3.  Ovisshet: är förknippat med stress. Det har flera av oss känt av med koppling till den rådande pandemin. Ovisshet är otrygghet, och dagens utfrågning skulle handla om att trygga. Vi samhällsmedborgare har fått ta del av information om covid19 i alla dess former och kanaler. Man pratar i Riksdagens utfrågning om att ge barnet information om sin placering. Jag tänker att jag som barn fick information om att jag var placerad, men vad skulle jag göra av den? Information behövs men som barnet kan hantera. Vad gäller för mig just nu, vad kan jag själv vara med och påverka? Vad vet barnet självt vad hen vill utefter förutsättningarna? Var ska jag sova i natt? Var får jag stanna om jag vill? Vem bryr sig, vem kan jag fråga? Här har vi också flyktingar med ensamkommande barn som lever i ovisshet i Sverige och många av dem är eller har varit placerade. Inget som märkvärt nämndes i utfrågningen, men det lyftes mest generella sakfrågor som ingår i detta. Många ord som ”stöd”, ”Barnets bästa”, ”delaktighet”. Jag använder också dessa ord, och vill se vad de betyder för såväl den enskilda som för gruppen. Systemet kan behöva allas inblandade konkreta förslag för förändring och jag fortsätter mitt resonemang kring min erfarenhetsbaserade kunskap.

4. Jojjoplaceringar: förebygg dessa omplaceringar. Endast en förflyttning kan vara omskakande nog för en människa. Ett utarbetat nätverkande stöd i systemet kan förebygga detta men…

5. … varför ska man ens bli familjehem? Det visar sig att familjehem vill och är som oftast en del av en andra chans. Lyssna mer till familjehem som fungerar bra. Flera jag möter när jag föreläser känner skam idag och mycket beror på fördomar och olyckliga placeringar. Det finns också rädsla för att barnet de knyter an ska mistas på ett bedrövligt sätt. Rädda för att placeringen innebär mer sorg än glädje. Vet heller inte hur de ska orka.  En del avbryter en placering för att de säger att rätt stöd inte finns. Som exempel här vill jag ändå nämna att när ett placerat barn som jag var en gång och bråkade, rymde osv, finns hopp. Det kanske handlar om att våga spjärna emot de gränser som finns för att lära sig flyga. Som vilken tonåring som helst. Här finns det fler personer barnet ska bli självständig med. Familjehemmet och Biologiska hemmet. Om rätt stöd ges till samtliga, går det orka då? Är det till och med roligt och enkelt? Hur gör bra fungerande familjehem idag? Hur gör alla bra fungerande bonusfamiljer som finns i Sverige?

6. Ta bort skam även från de biologiska föräldrarna och ge stöd. Min erfarenhet är att de flesta vill jobba med sitt ofta förekommande missbruk som kan vara en av konsekvenserna för placering. De biologiska föräldrarna med släkt ger samhället tillit till det finaste som finns för dem, deras barn. Är inte det något att känna stolthet inför?

7. Erfarenhet: Lär med hjälp av erfarenhet. Knas Hemma har ambassadörer som berättar om sina olika och unika placeringar. Här arbetar man dagligen för vad som gör en bra skillnad utefter viktig livskunskap. Återigen, Knas Hemma säger bland annat ”Istället för att prata om barnen, prata med barnet”. Barnet vet, eller hjälp barnet att få komma på vad hen vill. När jag var liten visste jag var jag ville bo, om någon hade frågat mig.

8. Utbildning: Alltid en pågående utbildning i pågående process för samtliga inblandade i placeringen. Min uppfattning är hur uppskattat och utvecklande det är när man exempelvis träffar andra familjehem och byter erfarenhet och stöd i varandra. Allt från tips på matlådor till hur olika familjer ser ut när det värsta och mest svårhanterliga händer. Jag gästade Familjevårdstiftelsen i Göteborg som har ett intressant stödsystem för samtliga inblandade. Samt deltagit i panelutbildningar i Stockholm Stad, där biologiska barn, tidigare placerade samt familjehemsföräldrar har svarat på frågor och givande samtal. Kalmar län lät samtliga tolv kommuner träffas under en dag med föreläsning för att dela erfarenhet med varandra och nätverka. 

9. Skolgången: Familjehemsplacerade får statistiskt sätt sämre skolresultat, se exempelvis vad Skolforum eller andra har för system som kan bli rikstäckande för att underlätta skolgången. Överlag se över hur stöd och placeringar ska kunna fungera på samma sätt i landet.

10. Närhetsprincipen: kan placeringen ske på samma ort som sin biologiska släkt för att underlätta umgänge, låta barnet gå kvar i samma skola och ha kvar sitt sociala nätverk om det innebär ökad trygghet. I de fall där man inte behöver agera tvärtom för barnets säkerhet. 

Man pratar om att lyfta perspektivet från biologiska föräldrarnas rättigheter till barnrättsperspektivet. Jag tänker att man också behöver lyfta ansvaret från barnet till systemet. Det kanske minskar stressen och ändå det som kanske minskar medberoendet. Barnets bästa, vad är det? Jag tänker att om vi utgår från att barnet vet sitt bästa själv, om vuxna lär sig lyssna till alla hens uttrycksformer. Mitt sätt som placerad var bildspråket, och bråka - när jag vågade. ”Bli bekväm med att vara obekväm”, det är ett uttryck i sportvärlden för att individen på ett positivt sätt ska våga ta steget att utvecklas. När jag föreläser brukar jag ofta nämna att vara placerad innebär att man behöver bli ”Trygg med att vara otrygg”. Det bästa med att vara författare till de autofiktiva barn- och ungdomsböckerna om Klara som är placerad, är när fler börjar berätta sina berättelser.

Eva Edberg