Ungdomsbok om adhd: ”Hoppas läsaren kan känna släktskap”
PREMIUM Som en attack jag inte hinner att
hantera – så känns min adhd ibland. Detta berättar huvudkaraktären Adrian i den
uppmärksammade och fartfyllda ungdomsromanen ”Adde Adhd” som är skriven av
författaren och illustratören Eva Edberg. Special Nest har intervjuat henne.
I början av den träffande och humoristiska
ungdomsromanen Adde Adhd får läsaren följa med Adde till kuratorn.
Han brukar få komma dit när han har sagt för många f-ord i klassrummet. Mamma
hämtar honom i vanlig ordning, och rektorn är dessutom på plats för att prata
om diagnosen – ”att få diagnosen var ingen match, det var som att få det
där första simmärket utan att ha lärt sig simma”, enligt Adde. De vuxna pratar
också om att han nu, i och med diagnosen, kan få stöd i form av en egen
assistent. "Det är bra för då kan assistenten göra mina läxor",
tänker Adde. Special Nest ringde upp författaren och
illustratören Eva Edberg som har skrivit boken där läsaren får hänga med Adde
när han söker sin identitet med en diagnos – på skolan där han ofta blir
missförstådd, i hemmet där pappan inte längre är kvar och på tennisplanen där
Adde trivs allra bäst: ”jag förstår hur bollen fungerar”.
– En intressant sak är att Adde accepterar sin adhd
medan mamman är lite mer tveksam – hon ser behovet av diagnoser
men tycker å andra sidan att alla ska accepteras som de är och att
det finns risk att människor delas upp efter vilka diagnoser som de har. I
boken blir det tydligt också att Adde inte riktigt har funnit en plats för sitt
impulsdrivna beteende. Det är stressande för honom, men han hittar ändå sina
egna vägar framåt hela tiden, säger Eva Edberg i telefon till Special
Nest.
Även om det inte finns någon npf-diagnos i Eva Edbergs
familj, som består av hennes man och tre barn, saknar hon inte erfarenhet av
npf. Hennes uppväxt påverkades i grunden av att närstående hade diagnoser, och
Eva Edberg har även släktingar med adhd som testläste boken före publicering.
Under arbetet med ungdomsromanen har hon lutat sig mot sina egna iakttagelser
och upplevelser: den fiktiva huvudkaraktären Adde, som egentligen heter Adrian,
bygger på människor som hon har mött under livet.
– Även om jag inte har någon diagnos kan jag känna igen
mig i Adde. Han blir inte förstådd, han eller snarare adhd:n ses som ett
problem som de vuxna samlas kring och försöker lösa, säger hon.
Växte upp i fosterfamilj
Eva Edberg, som är född 1973 och som är uppvuxen i Västervik,
familjehemsplacerades som fyraåring. Hos fosterfamiljen bodde hon tills hon var
sexton. Anledningen till att Eva Edberg placerades i fosterfamilj var att
hennes pappa hade missbruksproblem och mamman psykiska problem.
Erfarenheterna som fosterbarn använde hon sig av när hon skrev den hyllade
barn- och ungdomsromanen Det ordnar sig det ordnar sig, som släpptes 2016. Det
är en drabbande berättelse om nioåriga Klaras tillvaro som fosterbarn. Klara
sover över i socialtantens gästsäng medan hon väntar på att pappas spritfest
ska ta slut – men den tar inte slut. Klara försöker också rädda sin mamma, som
befinner sig på ett sjukhus för psykiskt trötta. Eva Edberg vill med boken
visa på hur tillvaron kan se ut för ett fosterbarn – ett ämne som alltför
sällan brukar utforskas och gestaltas i bokform.
– Det är en viktig och spännande bok som kan ge
omgivningen – till exempel någons kompisar eller andra närstående – en inblick
i hur det är att växa upp som fosterbarn, säger Eva Edberg.
Sporadisk kontakt med mamman
Ovisshet. Det är ett ord som kärnfullt beskriver Klaras situation i boken. Och
det är också ett ord som beskriver Eva Edbergs egen uppväxt. Även om hon bodde
hos samma fosterfamilj hela tiden upplevde hon otrygghet.
– Det är stor skillnad på att adopteras och att
familjehemsplaceras. När man bor i ett familjehem har man en förväntan om att
få komma hem till sina biologiska föräldrar igen. De vuxna i ett familjehem gör
ett betalt jobb för att ta hand om barnet, medan ett adopterat barn har andra
juridiska rättigheter. Det gör jätteskillnad i anknytningsprocessen för
alla inblandade, säger hon och fortsätter:
– Det blir väldigt speciellt när man lever en dag i
taget som barn. Som liten brydde jag mig inte om att min riktiga pappa hade
drog- och alkoholproblem eller att min mamma hade psykiska problem. De lämnade
mig och jag tvingades att anpassa mig för att överleva. Men anpassningen var
lite som på en nåder eftersom jag aldrig var riktigt säker på att jag skulle få
vara kvar i det nya hemmet.
Det har blivit ytterligare två barnböcker om Klara
– Klara räddar pappa
med korvmackan och Klara rädd för mamma med ryggsäcken. Att
Eva Edbergs fjärde och senaste bok, Adde Adhd, handlar om en ung pojkes
tillvaro med adhd är inte särskilt konstigt. Hennes biologiska mamma, som
är 70 år idag och som Eva Edberg har viss kontakt med, är bland annat
diagnostiserad med Aspergers syndrom.
– Min mamma hade olika diagnoser, men på den tiden
kallades man istället för ”psykiskt sjuk”. Min mamma och jag hade bara
sporadisk kontakt när jag var liten och jag visste inte vad någon av hennes
diagnoser betydde, utan tyckte nog bara att de lät lite främmande och läskiga,
säger hon och fortsätter:
– I början på 00-talet, när fler barn diagnostiserades
med adhd, började jag bli mer nyfiken på vad dessa diagnoser betyder. Då fick
jag en idé om att någon gång skriva en bok om detta.
Diskussionsunderlag
Eva Edbergs förhoppning är att Adde Adhd ska bidra till
igenkänning hos läsaren.
– Precis som att jag som fosterbarn kan känna
släktskap med andra fosterbarn hoppas jag att läsarna kan känna släktskap med
Adde, oavsett om man har adhd eller inte, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att en sådan här bok har flera bottnar och
kan tilltala en på olika sätt beroende på var man befinner sig. Boken kan
förhoppningsvis ge lite svar på frågor som läsaren har just där och
då.
Adde Adhd har – precis som böckerna om Klara – fått
positiva recensioner. Eva Edberg berättar att ungdomsromanen bland annat
används av skolor som diskussionsunderlag om adhd och hon brukar själv göra
återkommande författarbesök på skolor, till exempel inom ramarna för
Kulturrådets projekt Skapande skola.
– När jag är ute och möter klasser är det alltid någon
elev som öppnar upp och vill berätta om sin adhd. Jag känner en stolthet över
att boken har fått ett så fint mottagande, säger hon.
I framtiden kan det bli aktuellt med fler
ungdomsböcker om npf, till exempel om autism.
– Jag har många idéer och jag brinner för berättelser
i olika former, både text och bild.
Npf hos familjehemsplacerade barn
Riksförbundet Attentions pågående projekt Ung Dialog, som Special
Nest har skrivit om tidigare, har som mål att öka inflytandet och
förbättra livskvaliteten för barn och unga med npf som är placerade i
familjehem eller HVB-hem. Bakgrunden till projektet är just att barn och unga
med npf är överrepresenterade bland placerade barn. Detta mönster är någonting
som Eva Edberg känner igen.
– Det är något som jag har märkt när jag kom med
böckerna om Klara, säger hon och fortsätter:
– Jag har ingen statistik men det verkar vara vanligt
att familjehemsplacerade barn har en diagnos, eller att deras föräldrar har en
outredd sådan som hänger ihop med missbruk, till exempel att man
självmedicinerar. Detta är viktigt att uppmärksamma.
Text:
Tomas Nilsson
14 april
2021
specialnest.se