Artikel och intervju i familjehemmet.se

Läs i familjehemmet.se om Klaras kalasbra
och hur barn deltar i beslut som berör dem,
för vem bestämmer - egentligen?

Författaren Eva Edberg, som själv varit familjehemsplacerad, skriver böcker om familjehemsplacerade Klara. Hon är aktuell med sin tredje bilderbok som handlar om att Klara fyller år och vill att hennes lillasyster ska få komma på kalaset.

Eva Edberg debuterade som författare 2016, med kapitelboken ”Det ordnar sig, det ordnar sig”, redan då med karaktären Klara, som tillfälligt placerats i familjehem. I den boken var Klara nio år, och målgruppen i samma ålder.

Sedan dess har det även blivit ett par bilderböcker om Klara för en yngre målgrupp och nu släpps den tredje bilderboken om Klara ”Klaras kalasbra” och handlar om barns rätt att bestämma, delta i beslut som berör dem och att förhålla sig till vem som bestämmer.
– Jag var på ett författarbesök och barnen frågade då om inte Klara kunde fylla år i nästa bok. Där väcktes idén, berättar Eva Edberg.

I boken vill Klara att hennes lillasyster, som inte bor i samma familjehem, ska komma på hennes födelsedagskalas.
– Hon har hört att när man fyller år får man bestämma, berättar hon.

Hon utgår till viss del från egna erfarenheter som familjehemsplacerad i böckerna om Klara, även om innehållet är fiktivt.
– Jag hade en egen önskan som liten som liknade Klaras även om jag inte kunde sätta ord på det då, fortsätter hon.

Öppna upp för samtal och skapa igenkänning
Med böckerna om Klara vill Eva Edberg öppna upp för samtal kring att delta i beslut som placerad och skapa igenkänning. Hennes böcker har fått mycket uppskattning från både barn och vuxna. Nyligen har den första boken om Klara, som är en kapitelbok, blivit en del av kurslitteraturen för socionomstudenter.

– Jättekul! Mycket kreativt att använda boken på det sättet, säger Eva Edberg.

Hon tänkte från början att det redan finns så många barnböcker om kalas, men slogs efter en tid av att det inte finns så många där huvudpersonen är familjehemsplacerad. Boken inspirerar hur man kan skapa sitt kalas.
- Med boken vill jag uppmuntra till samtal med barn, där de själva naturligt kan delta i beslut som berör dem och hjälpa alla inblandade att förhålla sig till vilka som bestämmer.

– En kurator hörde nyligen av sig till mig och sa att böckerna om Klara öppnat upp för viktiga samtal där flera elever vågat prata om svåra situationer på ett naturligt sätt. Forskning har visat att familjehemsbarn har svårare i skolan och har högre risk för att drabbas av psykisk ohälsa. Men det har också visat sig att med läsning kan skolresultaten öka, och en god psykisk hälsa gynnas på sikt, säger Eva Edberg.

Ny bilderbok om Klara ur den populära serien "Klara bestämmer"

 

KLARAS KALASBRA

Ny bok i den omtyckta serien "Klara bestämmer"

utgivning 22 september 2022

Beställ bilderboken: Klaras Kalasbra

Klara, som snart fyller sju år, tycker om att bestämma själv. Klara bor hos Gunilla medan mamma sover på sjukhus, pappa lite varstans, och lillasyster Lena någon annanstans. Detta är inget som Klara har bestämt.

Klara, som inte har träffat Lena på väldigt länge, har hört andra säga att den som fyller år får bestämma. Klara passar på att ordna ett födelsedagskalas, men det är inte enkelt eftersom det verkar finnas kalasregler som hon inte känner till. Men vem är det som bestämmer egentligen?

Författaren Eva Edberg växte upp i familjehem och har skrivit flera autofiktiva böcker om Klara. Vid ett författarbesök önskade sig barnen: "Klara kan väl fylla år i nästa bok!?" Av det blev en bok som nu bjuder in till både viktiga och festliga diskussioner.

Flera böcker serien Klara bestämmer:
Klara räddar pappa med korvmackan
Klara rädd för mamma med ryggsäcken

Bildpedagog i Kulturskolan

Bildpedagog i Kulturskolan
På Konst & Media i Kulturskolan i ämnet Bild & Form skapar barngrupperna mellan 7-12 år egna karaktärer, skissar 2D som blir 3D, testar kalligrafi för första gången, gör bildberättelser och fyller rummet med kreativitet såväl enskilt som i grupp. Jag startar även upp verksamhet mellan Kulturskolan och Hagsätra fritidsgård med ungdomar mellan 13-18 år. Vikarierar också på Kulturskolans Resurscentrum för elever som har särskilda behov.

Här kommer Klara

SKR intervjuar Eva Edberg om barn- och ungdomsböcker

Tidningen Special Nest

Ungdomsbok om adhd: ”Hoppas läsaren kan känna släktskap”

PREMIUM Som en attack jag inte hinner att hantera – så känns min adhd ibland. Detta berättar huvudkaraktären Adrian i den uppmärksammade och fartfyllda ungdomsromanen ”Adde Adhd” som är skriven av författaren och illustratören Eva Edberg. Special Nest har intervjuat henne.

I början av den träffande och humoristiska ungdomsromanen Adde Adhd får läsaren följa med Adde till kuratorn. Han brukar få komma dit när han har sagt för många f-ord i klassrummet. Mamma hämtar honom i vanlig ordning, och rektorn är dessutom på plats för att prata om diagnosen – ”att få diagnosen var ingen match, det var som att få det där första simmärket utan att ha lärt sig simma”, enligt Adde. De vuxna pratar också om att han nu, i och med diagnosen, kan få stöd i form av en egen assistent. "Det är bra för då kan assistenten göra mina läxor", tänker Adde. Special Nest ringde upp författaren och illustratören Eva Edberg som har skrivit boken där läsaren får hänga med Adde när han söker sin identitet med en diagnos – på skolan där han ofta blir missförstådd, i hemmet där pappan inte längre är kvar och på tennisplanen där Adde trivs allra bäst: ”jag förstår hur bollen fungerar”.

– En intressant sak är att Adde accepterar sin adhd medan mamman är lite mer tveksam – hon ser behovet av diagnoser men tycker å andra sidan att alla ska accepteras som de är och att det finns risk att människor delas upp efter vilka diagnoser som de har. I boken blir det tydligt också att Adde inte riktigt har funnit en plats för sitt impulsdrivna beteende. Det är stressande för honom, men han hittar ändå sina egna vägar framåt hela tiden, säger Eva Edberg i telefon till Special Nest.

Även om det inte finns någon npf-diagnos i Eva Edbergs familj, som består av hennes man och tre barn, saknar hon inte erfarenhet av npf. Hennes uppväxt påverkades i grunden av att närstående hade diagnoser, och Eva Edberg har även släktingar med adhd som testläste boken före publicering. Under arbetet med ungdomsromanen har hon lutat sig mot sina egna iakttagelser och upplevelser: den fiktiva huvudkaraktären Adde, som egentligen heter Adrian, bygger på människor som hon har mött under livet.

– Även om jag inte har någon diagnos kan jag känna igen mig i Adde. Han blir inte förstådd, han eller snarare adhd:n ses som ett problem som de vuxna samlas kring och försöker lösa, säger hon.

 

Växte upp i fosterfamilj
Eva Edberg, som är född 1973 och som är uppvuxen i Västervik, familjehemsplacerades som fyraåring. Hos fosterfamiljen bodde hon tills hon var sexton. Anledningen till att Eva Edberg placerades i fosterfamilj var att hennes pappa hade missbruksproblem och mamman psykiska problem. Erfarenheterna som fosterbarn använde hon sig av när hon skrev den hyllade barn- och ungdomsromanen Det ordnar sig det ordnar sig, som släpptes 2016. Det är en drabbande berättelse om nioåriga Klaras tillvaro som fosterbarn. Klara sover över i socialtantens gästsäng medan hon väntar på att pappas spritfest ska ta slut – men den tar inte slut. Klara försöker också rädda sin mamma, som befinner sig på ett sjukhus för psykiskt trötta. Eva Edberg vill med boken visa på hur tillvaron kan se ut för ett fosterbarn – ett ämne som alltför sällan brukar utforskas och gestaltas i bokform.

– Det är en viktig och spännande bok som kan ge omgivningen – till exempel någons kompisar eller andra närstående – en inblick i hur det är att växa upp som fosterbarn, säger Eva Edberg.

 

Sporadisk kontakt med mamman
Ovisshet. Det är ett ord som kärnfullt beskriver Klaras situation i boken. Och det är också ett ord som beskriver Eva Edbergs egen uppväxt. Även om hon bodde hos samma fosterfamilj hela tiden upplevde hon otrygghet.

– Det är stor skillnad på att adopteras och att familjehemsplaceras. När man bor i ett familjehem har man en förväntan om att få komma hem till sina biologiska föräldrar igen. De vuxna i ett familjehem gör ett betalt jobb för att ta hand om barnet, medan ett adopterat barn har andra juridiska rättigheter. Det gör jätteskillnad i anknytningsprocessen för alla inblandade, säger hon och fortsätter:

– Det blir väldigt speciellt när man lever en dag i taget som barn. Som liten brydde jag mig inte om att min riktiga pappa hade drog- och alkoholproblem eller att min mamma hade psykiska problem. De lämnade mig och jag tvingades att anpassa mig för att överleva. Men anpassningen var lite som på en nåder eftersom jag aldrig var riktigt säker på att jag skulle få vara kvar i det nya hemmet.

Det har blivit ytterligare två barnböcker om Klara – Klara räddar pappa med korvmackan och Klara rädd för mamma med ryggsäcken. Att Eva Edbergs fjärde och senaste bok, Adde Adhd, handlar om en ung pojkes tillvaro med adhd är inte särskilt konstigt. Hennes biologiska mamma, som är 70 år idag och som Eva Edberg har viss kontakt med, är bland annat diagnostiserad med Aspergers syndrom.

– Min mamma hade olika diagnoser, men på den tiden kallades man istället för ”psykiskt sjuk”. Min mamma och jag hade bara sporadisk kontakt när jag var liten och jag visste inte vad någon av hennes diagnoser betydde, utan tyckte nog bara att de lät lite främmande och läskiga, säger hon och fortsätter:

– I början på 00-talet, när fler barn diagnostiserades med adhd, började jag bli mer nyfiken på vad dessa diagnoser betyder. Då fick jag en idé om att någon gång skriva en bok om detta.

 

Diskussionsunderlag
Eva Edbergs förhoppning är att Adde Adhd ska bidra till igenkänning hos läsaren.

– Precis som att jag som fosterbarn kan känna släktskap med andra fosterbarn hoppas jag att läsarna kan känna släktskap med Adde, oavsett om man har adhd eller inte, säger hon och fortsätter:

– Jag tror att en sådan här bok har flera bottnar och kan tilltala en på olika sätt beroende på var man befinner sig. Boken kan förhoppningsvis ge lite svar på frågor som läsaren har just där och då.  

Adde Adhd har – precis som böckerna om Klara – fått positiva recensioner. Eva Edberg berättar att ungdomsromanen bland annat används av skolor som diskussionsunderlag om adhd och hon brukar själv göra återkommande författarbesök på skolor, till exempel inom ramarna för Kulturrådets projekt Skapande skola.

– När jag är ute och möter klasser är det alltid någon elev som öppnar upp och vill berätta om sin adhd. Jag känner en stolthet över att boken har fått ett så fint mottagande, säger hon.

I framtiden kan det bli aktuellt med fler ungdomsböcker om npf, till exempel om autism.

– Jag har många idéer och jag brinner för berättelser i olika former, både text och bild. 

 

Npf hos familjehemsplacerade barn
Riksförbundet Attentions pågående projekt Ung Dialog, som Special Nest har skrivit om tidigare, har som mål att öka inflytandet och förbättra livskvaliteten för barn och unga med npf som är placerade i familjehem eller HVB-hem. Bakgrunden till projektet är just att barn och unga med npf är överrepresenterade bland placerade barn. Detta mönster är någonting som Eva Edberg känner igen.

– Det är något som jag har märkt när jag kom med böckerna om Klara, säger hon och fortsätter:

– Jag har ingen statistik men det verkar vara vanligt att familjehemsplacerade barn har en diagnos, eller att deras föräldrar har en outredd sådan som hänger ihop med missbruk, till exempel att man självmedicinerar. Detta är viktigt att uppmärksamma.

 

Text: 

Tomas Nilsson

14 april 2021

specialnest.se

Skapande skola

Skapande skola
200 elever från förskoleklass till åk5 ville ha Skapande skola. Eleverna önskade att få illustrera och bildberätta tillsammans med en erfaren illustratör/författare. Klasserna hade också läst flera av mina böcker och ville veta mer. Allt ifrån dess innehåll till hur man i bild beskriver en viss känsla, när illustrationer passar och varför? Jag visade väsentliga grunder, mina bästa knep och roligaste tips. Deras skaparglädje och drivkraft spred sig i rummet och över papper! Vi avslutade med en utställning i smågrupper där alla fick chans att berätta och sätta ord till sina alster. Eleverna visade en fantastisk förmåga och kände sig så stolta!

"Jag tyckte att det var jättekul att du var här! 

Jag lärde mig att rita och beskriva.

Hoppas du kan komma en annan gång!!

Alla kommer sakna dig!"

Välkommen att kontakta mig för Skapande skola eller andra workshops som anpassas efter era önskemål: evaedberg2@gmail.com

Här kan man söka bidrag för Skapande skola: https://www.kulturradet.se/sok-bidrag/vara-bidrag/skapande-skola/ 

Skapande verkstad

 

Skapande verkstad 

Som erfaren illustratör, tidningsformgivare och barn- och ungdomsförfattare erbjuder jag Skapande verkstad. Är vidareutbildad i Estetiska Lärprocesser och Didaktik Bild & Form. Anpassar kursernas innehåll efter ålder och önskemål. Här nedan tre exempel: 

 

> Bildberättelser: Hur berättar vi med enbart bilder? När behövs text och hur samverkar den med bilden? Hur skapas en bilderbok? Kursen ger grunder och roliga knep från en illustratörs/författares vardag. Utforska ditt eget bildspråk och uttryck din egen berättelse. Kreativt kul!

 

> Skoltidning: Skapa en redaktionell miljö och testa yrkesroller. Se hur text och bild samverkar och prova att kommunicera klassens utvalda tema. Skriv specifikt, välj bilder, sätt rubriker och layouta. Passar in med flera skolämnen!

 

> Självporträtt: Vem är jag? Gör självporträtt, ha jaget i fokus och få syn på olika identiteter. Med porträttets alla möjligheter speglar vi oss själva och andra. Stärkande och roligt!

Välkommen att kontakta mig: evaedberg2@gmail.com

Hitta rätt bidrag: https://www.kulturradet.se/sok-bidrag/vara-bidrag/

Kunskapskanalen URplay Barnets röst i centrum

På Kunskapskanalen och URplay
finns föreläsningen från
Nordens största Anhörigkonferens.
Barnets röst i centrum: 
https://urplay.se/program

Replik Riksdagens öppna utfrågning

 

Repliken på familjehemmet.se

Replik Riksdagens öppna utfrågning om ökad trygghet för placerade barn 1 oktober 2020, och tio exempel vad jag behövt som placerad i min uppväxt

Äntligen en samling av krafttag med olika röster som lyfts fram i Riksdagen 1 okt när man har Öppen utfrågning om ökad trygghet för placerade barn. Det ligger positivt driv i samtalen och engagemang att vilja utveckla systemet och kan bli ett avstamp till konkreta vardagsbehov.

När jag var barn och var placerad visste jag vad jag ville bo, om någon hade frågat mig. Replik på dagens utfrågning i riksdagen, och tio exempel på vad jag behövde som placerat barn i familjehem:

1. Rummet: Skapa rum på barnets premisser för hens delaktighet. Men vad är det? ”Många pratar om barnet, prata med barnet”, säger Andreas Zheng Svensson på Knas Hemma och jag nickar.  Att vara barn och med ett språk som man själva väljer, när man själv vill (#12 BK) tänker jag är en förutsättning för ett hållbart system. Kanske barnet vill berätta mitt i en fotbollsturnering för ungdomstränaren. Kan ansvariga vuxna förflytta sig oftare och i system till dessa spelrum, samtidigt som barn får fler mötesrum att bli sedda i och lyssnade på? Det ena kanske inte utesluter det andra. Barnet behöver också få fler arenor att utforska och utveckla fler av sina språk, ibland räcker inte orden till. Där kan de estetiska lärprocesserna spela roll, som att rita och bildberätta, musiken, dansen, idrotten osv. Det kan delvis bli enklare att avgöra barnets bästa (#3 BK) om barnet utvecklar flera språk än de verbala och vuxna lär sig använda den dialogen också.

2. Tiden: Ett barn som nu utsätts för ensamhet ska få ta del av syftet med placeringssystemet vi har i Sverige. Att barnet har en storfamilj och ett nätverk för livet! Ge därför tid för relationsbyggen. Varje relation är unik, tack och lov. Lojalitet till sina föräldrar, jo, men det är ett enskilt barns pappa eller mamma vi pratar om och ofta finns en längtan om att få en relation att bli bra utefter förutsättningarna. Ge flexibelt fokus till barnets umgängen, efter hens enskilda behov och önskemål. Ett fokus är biologiska släkten i kombination med den nya släkten. Idag finns en ängslighet kring detta umgänge, eller inte ens stöd/system för det. Riksdagsledmot Pernilla Stålhammar lyfter här en väsentlig fråga, att konkret förankra stöd i systemet. Frågan besvaras av barnombudsmannen Elisabeth Dahlin som nämner att det kanske behövs speciella domstolar nära delaktiga barnet, där barnrättsperspektiv och barnkonventionen finns förankrat, med profession i sakfrågan för att stödja varje enskilt barn. Jag tänker med detta att det också behövs mer påtalad samverkan mellan alla stödpersoner, de som är tillsatta som stöd för samtliga i ett familjehem, som handledare, socialens tjänstemän, terapeuter, och andra organisationer som engagerar sig mfl, men även de som naturligt finns i barnets vardag som kanske fritidspedagoger, lärare och personal inom skolan, inom idrott/kultur i föreningslivet. Hur stärker man samverkan kring barnets umgänge och nätverk?

3.  Ovisshet: är förknippat med stress. Det har flera av oss känt av med koppling till den rådande pandemin. Ovisshet är otrygghet, och dagens utfrågning skulle handla om att trygga. Vi samhällsmedborgare har fått ta del av information om covid19 i alla dess former och kanaler. Man pratar i Riksdagens utfrågning om att ge barnet information om sin placering. Jag tänker att jag som barn fick information om att jag var placerad, men vad skulle jag göra av den? Information behövs men som barnet kan hantera. Vad gäller för mig just nu, vad kan jag själv vara med och påverka? Vad vet barnet självt vad hen vill utefter förutsättningarna? Var ska jag sova i natt? Var får jag stanna om jag vill? Vem bryr sig, vem kan jag fråga? Här har vi också flyktingar med ensamkommande barn som lever i ovisshet i Sverige och många av dem är eller har varit placerade. Inget som märkvärt nämndes i utfrågningen, men det lyftes mest generella sakfrågor som ingår i detta. Många ord som ”stöd”, ”Barnets bästa”, ”delaktighet”. Jag använder också dessa ord, och vill se vad de betyder för såväl den enskilda som för gruppen. Systemet kan behöva allas inblandade konkreta förslag för förändring och jag fortsätter mitt resonemang kring min erfarenhetsbaserade kunskap.

4. Jojjoplaceringar: förebygg dessa omplaceringar. Endast en förflyttning kan vara omskakande nog för en människa. Ett utarbetat nätverkande stöd i systemet kan förebygga detta men…

5. … varför ska man ens bli familjehem? Det visar sig att familjehem vill och är som oftast en del av en andra chans. Lyssna mer till familjehem som fungerar bra. Flera jag möter när jag föreläser känner skam idag och mycket beror på fördomar och olyckliga placeringar. Det finns också rädsla för att barnet de knyter an ska mistas på ett bedrövligt sätt. Rädda för att placeringen innebär mer sorg än glädje. Vet heller inte hur de ska orka.  En del avbryter en placering för att de säger att rätt stöd inte finns. Som exempel här vill jag ändå nämna att när ett placerat barn som jag var en gång och bråkade, rymde osv, finns hopp. Det kanske handlar om att våga spjärna emot de gränser som finns för att lära sig flyga. Som vilken tonåring som helst. Här finns det fler personer barnet ska bli självständig med. Familjehemmet och Biologiska hemmet. Om rätt stöd ges till samtliga, går det orka då? Är det till och med roligt och enkelt? Hur gör bra fungerande familjehem idag? Hur gör alla bra fungerande bonusfamiljer som finns i Sverige?

6. Ta bort skam även från de biologiska föräldrarna och ge stöd. Min erfarenhet är att de flesta vill jobba med sitt ofta förekommande missbruk som kan vara en av konsekvenserna för placering. De biologiska föräldrarna med släkt ger samhället tillit till det finaste som finns för dem, deras barn. Är inte det något att känna stolthet inför?

7. Erfarenhet: Lär med hjälp av erfarenhet. Knas Hemma har ambassadörer som berättar om sina olika och unika placeringar. Här arbetar man dagligen för vad som gör en bra skillnad utefter viktig livskunskap. Återigen, Knas Hemma säger bland annat ”Istället för att prata om barnen, prata med barnet”. Barnet vet, eller hjälp barnet att få komma på vad hen vill. När jag var liten visste jag var jag ville bo, om någon hade frågat mig.

8. Utbildning: Alltid en pågående utbildning i pågående process för samtliga inblandade i placeringen. Min uppfattning är hur uppskattat och utvecklande det är när man exempelvis träffar andra familjehem och byter erfarenhet och stöd i varandra. Allt från tips på matlådor till hur olika familjer ser ut när det värsta och mest svårhanterliga händer. Jag gästade Familjevårdstiftelsen i Göteborg som har ett intressant stödsystem för samtliga inblandade. Samt deltagit i panelutbildningar i Stockholm Stad, där biologiska barn, tidigare placerade samt familjehemsföräldrar har svarat på frågor och givande samtal. Kalmar län lät samtliga tolv kommuner träffas under en dag med föreläsning för att dela erfarenhet med varandra och nätverka. 

9. Skolgången: Familjehemsplacerade får statistiskt sätt sämre skolresultat, se exempelvis vad Skolforum eller andra har för system som kan bli rikstäckande för att underlätta skolgången. Överlag se över hur stöd och placeringar ska kunna fungera på samma sätt i landet.

10. Närhetsprincipen: kan placeringen ske på samma ort som sin biologiska släkt för att underlätta umgänge, låta barnet gå kvar i samma skola och ha kvar sitt sociala nätverk om det innebär ökad trygghet. I de fall där man inte behöver agera tvärtom för barnets säkerhet. 

Man pratar om att lyfta perspektivet från biologiska föräldrarnas rättigheter till barnrättsperspektivet. Jag tänker att man också behöver lyfta ansvaret från barnet till systemet. Det kanske minskar stressen och ändå det som kanske minskar medberoendet. Barnets bästa, vad är det? Jag tänker att om vi utgår från att barnet vet sitt bästa själv, om vuxna lär sig lyssna till alla hens uttrycksformer. Mitt sätt som placerad var bildspråket, och bråka - när jag vågade. ”Bli bekväm med att vara obekväm”, det är ett uttryck i sportvärlden för att individen på ett positivt sätt ska våga ta steget att utvecklas. När jag föreläser brukar jag ofta nämna att vara placerad innebär att man behöver bli ”Trygg med att vara otrygg”. Det bästa med att vara författare till de autofiktiva barn- och ungdomsböckerna om Klara som är placerad, är när fler börjar berätta sina berättelser.

Eva Edberg

Tema Barnkonventionen i lokaltidningen Hammarby Sjöstad

När lokaltidningen Hammarby Sjöstad skriver om Barnkonventionen hamnar jag bredvid både Pernilla Baralt, generalsekreterare för UNICEF Sverige och nya UNICEF-ambassadören Morgan Alling. Eftersom artikeln inte har länk till tydlig text citerar jag: ”Vi har metoder och modeller som gör det enklare att konkret tillämpa barnkonventionen”, säger Pernilla och syftar bland annat på så kallad Barnrättskommun.  Morgan Alling  är liksom jag uppvuxen i familjehem och hoppas att  barnkonventionen som lag i Sverige verkligen gör skillnad. Jag berättar om Klara som bor i familjehem som finns med i tre av mina barn- och ungdomsböcker. Att jag har Skapande verkstad för vuxna och barn med inslag av Barnkonventionen. 

Skapande verkstad Alla bär på en berättelse

Skapande workshops!

Barn och ungas röst i fokus. Med skriv- och bildövningar och genom estetiska lärprocesser får eleverna utforska och uttrycka sig. Workshopen anpassas efter ålder och önskemål och utgår från läroplanen och förankrar Barnkonventionen. Kursen formas för ett tillfälle, eller fördjupas vid flera. 

Välkommen att kontakta mig: evaedberg2@gmail.com

Skapande skola och författarbesök hos Kulturskolan

Litteratur och bild i samverkan, en inkluderande Skapande skola.
Här hos Kulturskolan i Stockholm och Vällingby.

Vill ni att vi ordnar en hos er? evaedberg2@gmail.com
Här kan ni söka bidrag hos Kulturrådet för Skapande skola mm 

Skapande Läslov

Boka Skapande verkstad för förskola och skola, barn- och ungdomsgrupper, workshops för vuxna eller en föreläsning, mejla din förfrågan evaedberg2@gmail.com

Drop-in fri entré
Fredagen den 1 november, 14:00-16:00
Muji plan 4, Åhléns City Drottninggatan Stockholm

Alla bär på en berättelse
Sätt fart på din egen berättelse med 

illustratör och författare Eva Edberg,
som gästar Mujis Kreativa rum under
Läslovets fredag den 1 november.
Start 14:00 med hennes reality-rysare
som följs av drop-in i verkstaden där
hon finns till hands i ett par timmar
med bra knep när du skapar.
Passar alla åldrar.
Eva Edberg signerar även sina böcker.

Fri entré och först till kvarn.

Varmt välkomna!

Recencion Klara rädd för mamma med ryggsäcken

Skriv din recension här: idusforlag.se

Artikel publicerad 23 september 2019 i familjehemmet.se

Ny barnbok om familjehemsplacerade Klara

Barnboksförfattaren Eva Edberg är aktuell med en ny bilderbok om familjehemsplacerade Klara. Den nya boken "Klara rädd för mamma med ryggsäcken" berör frågor om barns rätt att bli delaktiga i beslut som rör dem och att bli mer lyssnade på.

Eva Edberg debuterade 2016 med en kapitelbok om familjehemsplacerade Klara, ”Det ordnar sig, det ordnar sig”. Förra hösten kom den första bilderboken om Klara, som heter ”Klara räddar pappa med korvmackan”. Nu är Eva Edberg åter aktuell med boken ”Klara rädd för mamma med ryggsäcken” där vi får följa Klara i en spännande historia om att inte bli lyssnad på och ändå hitta modet att våga ta ett eget beslut, samtidigt finns en parallell historia om kompisens kanin som smiter. Den röda tråden i den här boken är att väcka frågan om barns delaktighet. Eva Edberg har själv vuxit upp i familjehem och vill med böckerna om Klara öppna upp för igenkänning och bra samtal.

– Jag hoppas att boken ska väcka frågor och öppna upp för samtal. Bli ett bra tillfälle att skratta, men också få känna pirr i magen. En av de stora frågeställningarna i boken är att man bestämmer saker om Klara utan att hon får vara med i beslutsprocessen och det är en viktig fråga som jag tycker är värd att ta upp, inte minst nu när barnkonventionen snart blir lag i Sverige, säger Eva Edberg.

Boken om Klara är lättsamt skriven och ska vara lätt att ta del av från fyra års ålder och uppåt. Eva Edberg har själv illustrerat alla bilder och även om berättelsen är fiktiv finns det viss grund i berättelserna som Eva hämtat från sin egen barndom som familjehemsplacerad.

– När jag skrev den första boken om Klara insåg jag att det nästan inte fanns någon som skrev med egen erfarenhet för barn i familjehem. Förutom att familjehemsplacerade barn själva får chans att läsa om det som rör dem, är det också en chans till genuin kunskap som familjehemsbarn har och som öppnas upp som en kunskapsbank för samhället. Om svår utsatthet, om att få vara delaktig och så vidare. Efter ett mycket positivt gensvar på böckerna om Klara var det självklart att skriva en bok till, berättar Eva Edberg.

– När jag växte upp fanns en tystnadskultur, jag hade informationen om att jag var fosterbarn, som man sa då, men man pratade inte med mig om vad situationen innebar. Tystnaden gjorde att jag kände onödigt mycket skam. När jag som vuxen började berätta insåg jag hur mycket erfarenhet jag fått, skamkänslor blev till stolthet istället, säger Eva Edberg.

Fakta: Eva Edberg och Klara rädd för mamma med ryggsäcken

Lagom till Bokmässan i Göteborg 26-28 september släpps den nya boken ”Klara rädd för mamma med ryggsäcken” och där kan man även träffa Eva Edberg i Idus förlags monter. Den 5 oktober hålls release i Stockholm på Bysis bok & Papper kl 13-15:00 som alla är välkomna till. Boken går också att beställa på Idus förlags hemsida. Just nu får man 20% rabatt vid köp av båda Klara-böckerna, ange koden idus20.

Om man vill dela med sig av vilken nytta böckerna har gjort, eller vad man tycker om dem, går det bra att kontakta Eva Edberg (evaedberg.se), eller om man hellre vill lägga in en recension på Idus förlags hemsida. De tre första som skriver en recension på Idus hemsida får dessutom en Klara-bok (mejla Idus din adress och vilken Klara-bok du vill ha).

Ann-Louise Larsson

Artikel publicerad 23 september 2019 i familjehemmet.se