Förutom i städernas bokhandlare finns boken att köpa på nätet.
Eva Edberg om
Det
ordnar sig det ordnar sig
Du har skrivit barnboken Det ordnar sig
det ordnar sig. Berätta om din bok!
Jag växte upp som fosterbarn,
precis som Klara 9 år i boken. Att skriva främst för barn var ett givet val för
mig. Det finns ett tomrum att fylla och en röst som behöver stärkas.
När vi träffar Klara bor hon hos en
"socialtant". Vem är Klara och varför bor hon inte tillsammans med
sin familj?
Klara är vanlig nioåring, som ska rädda
sin pappa med korvmackor. Lätt, tycker hon, eftersom han sover på någon
parkbänk i stan eller i ödeshuset. Han är i alla fall enklare att rädda än mamman
som sover på mentalsjukhus med låsta dörrar och besökstider. Själv sover Klara tillfälligt
hos en socialtant, och även om hon tycker att det är den snällaste som finns, är
den tillfälliga situationen inte lika snäll. Den har pågått i tre år. Alla
säger att det ordnar sig, men när det verkligen är på väg att ordna sig är
sveket större än någonsin.
Är
boken självbiografisk?
Både ja och nej. För att kunna skriva så ärligt som möjligt satte jag en flicka
med mina upplevelser i en fiktiv berättarmiljö. Min pappa var alkoholist och
min mamma led av psykisk ohälsa. Jag vill belysa den tillfälliga situationen som
ett barn kan befinna sig i och valde även att händelserna pågick under en
kortare period, ett sommarlov. Själv växte jag upp som fosterbarn från fyra år tills
jag blev myndig.
Klara är ju väldigt utsatt i boken, hon
blir sviken gång på gång och tvingas till sist bli tjuv ... tror du barn gillar
att läsa om ett så sorgligt och utsatt öde?
Ja. Jag tror generellt att
barn gillar modig barnlitteratur. Mångfald behövs. Det som skrämmer och blir
otryggt är snarare sådant som tystas. Det som tystas slutar inte att existera,
utan växer sig till en jätte med namnet: Fördom. En person som blivit utsatt
och lämnad, och sedan inte har chans att berätta om det kan börja skämmas över
sig själv. Tystnaden kan göra personen sviken en gång till. När vi istället delar
med oss av varandras berättelser får vi chans att förstå oss själva och
varandra. Jag tänker att det blir välmående relationer som gynnas istället för
skam och fördom.
Därför vågade jag skriva en
modig barnbok och den har faktiskt redan blivit en ”dörröppnare”…
Berätta, vad menar du med att boken blivit en
dörröppnare?
När boken släpptes på
releasen kom en lärare fram till mig och sa att den skulle användas som
högläsning för sina elever i 5:an och 6:an, ”En dörröppnare för deras egna
berättelser”, sa han.
Oj, det låter som en stor grej som kan sprida sig.
Ja, som ringar på vattnet.
Efter releasen har även grupper som driver familjehem medberoende/trauman hört
av sig och vill ha med mig på deras utbildningsdagar. ”Vi behöver din erfarenhet”,
säger de. Detta är alltså en litterär barnbok för 9-12 år, som redan blivit en
crossover, 9-100 år. Det känns stort. Men det stora ligger ändå i det enskilda,
lilla. En mamma grät efter att bara läst baksidan av boken och sa att boken handlade
om hennes barn. Hon förklarade med glädje att efter detta vågade de prata.
Det ordnar
sig det ordnar sig, är tankeväckande, lättläst och
faktiskt hoppfull också.
Javisst,
hoppet är det sista som sviker… och kanske inte ens då?
| 
